Skrev ju verkligen idag också fastän jag hade tid... Inte. *suck*

Är bara så nere, har inte lust med någonting än att vara tillbaka i hans armar. Det suger att känna så här. 

Drömmer också om att vara på en PSV match för tillfället, vore underbart att få vara med om. Och att kunna flytande holländska! Wij zijn de boeren jongen! 

Ska kolla vidare på Harry Potter och Dödsrelikerna del 2 nu, har sett den så många gånger, tröttnar aldrig.

Ciao. (Och ja, Evelina min kära vän, ciao stavas så på italienska. Du som är servitris på en italiensk restaurang borde ha koll på sådant! På spanska stavas the chao.)

Jupps, mina såkallade photoshop "talanger" som inte existerar. Bara för att jag är helt galen i PSV för tillfället. 



Dagens låt - lätt.

  

Hej ni alla där ute.

Jag kunde låtsas att allt är bra. Jag kan bara säga att jag är och campar utanför Göteborg med min familj och att jag fyller 16 år om två dagar. Men det är inte så. Egentligen skulle min pojkvän varit här. Han skulle åkt hem dagen efter min födelsedag. Istället åkte han hem morgonen efter han kom. Efter 14 timmar i Sverige så åkte han hem. Det gjorde ont att se honom. Det värsta var att det kan ha varit den sista kyssen vi hade, den sista kramen och kanske sista gången jag ens såg hans vackra ansikte och tittade in i de där underbara ögonen. För igår, på vår 4-månaders dag, tog det slut. Men jag vet inte vart jag står ändå. Han säger att det är en paus, för att se om han kan glömma bort de saker jag har gjort. Jag har bett om ursäkt och haft en förklaring till precis allt jag har gjort. Jag har också gett så mycket för förhållandet som inte kändes rätt för mig men som var rätt för förhållandet. Men han ger inte något tillbaka just nu för det känns inte rätt för honom. 

Det gör fruktansvärt ont. Jag vet inte vad som ska hända nu. Jag vet aldrig om jag kommer få se honom igen. Jag kommer ha den värsta födelsedagen i mitt liv och jag är så rädd för att jag kommer vara deprimerad när jag börjar gymnasiet vilket då kan förstöra 3 år av livet. Jag känner mig så fruktansvärt osäker utan honom.

Jag tänker tillbaka på de misstag jag har gjort... Jag har haft en anledning till dem, för att vara ärlig. Kanske inte det sista, det är så svårförklarat. Det som fick honom att åka hem efter att ha kommit hit igen. Jag gjorde så fruktansvärt fel. Men efteråt så sa han att han inte skulle beställa biljetten hem, han skulle sova på det. Men han beställde den. Han sa sen att han ville stanna, men han åkte hem. Sen dess har jag inte sett hans ansikte överhuvudtaget. Jag har bara suttit och gråtit alla dagar. Att sova ensam när man vet att man kunde ha haft bredvid sig om man inte hade gjort ett misstag gör så fruktansvärt ont och jag önskar att han kunde förlåta det, precis som jag förlåter honom för misstag. 

Bara för att han inte har problem med distansen, betyder det att jag inte får lov att kämpa för det eftersom jag tycker att det är svårt med distans? Ska alla saker kommer naturligt, får man verkligen inte lov att kämpa för saker här i världen som man verkligen vill ha? 

Jag vet inte varför jag ens skriver det här. Det kanske är fel. Men jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag har förlorat en av de personer som betyder mest i mitt liv, hur mycket jag än försökte och kämpade för förhållandet. Jag fick inte ett skit tillbaka nu, jag blev lämnad. Lämnad till att må så dåligt och inte veta vart jag står. Är jag singel? Är det komplicerat? Kan jag träffa andra eller ska jag verkligen försöka att bli ihop med honom igen? Vad ska jag göra, vart står jag? 

Jag orkar inte med detta. Jag gör inte det. Jag lever tyvärr på pojkvänskärlek, det är så det är och jag kan inte ändra på det. Jag vill bara spola tillbaka tiden och aldrig göra det misstag jag gjorde när han kom hit. För då hade han varit här, i min famn, lycklig...