Jag kan ju berätta att helgen har verkligen varit superrolig när det väl kom igång, inte på grund av alla ungdomar som var där utan på grund av ledarna. De 6 härliga ledarna, Emma, David L, Marie, Anton, Sofia och David A. Helt fantastiskt underbara var dom! De vågade verkligen bjuda på sig själva, de hade sjuk humor, ungefär sån som jag själv har vilket kan vara svårt att hitta några som har den humorn. I de lekar de lekte med oss så var man tvungen att bjuda på sig själv och de lärde oss att göra det.

Hela lägret var som en lärdom för mig. Jag lärde mig verkligen saker. Och då pratar jag inte om sånglektionerna (fast de lärde jag mig av) eller att vi lärde oss nåt nytt om Gud och Jesus. Nej, jag pratar om att jag lärde mig nåt om livet. Vad går inte att sätta fingret på.

Det är som en djup känsla inom mig. På lördagskvällen, när vi var i kapellet bara brast det. När vackra sånger spelades av Emma på pianot så bara kom det. Tårarna började rinna nerför kinderna, jag orkade inte mer. När vi skulle gå därifrån för att gå och lägga oss så gick jag sist av alla. Ståendes några sekunder i trappan för att torka bort tårarna kom David L, en av mina två räddare. Han frågade om jag ville att han skulle be en bön för mig. Jag satte mig på en stol, han bad en lång bön för mig, jag lyssnade noga på varje ord medans tårarna rann. Vad som sades är mellan mig, David och Gud. Två kramar och ord om hur underbart livet är och att jag kommer få uppleva det. I kort mening.

Dagen efter kom min andra räddare, Emma. Hon undrade hur det var med mig, jag stod och väntade på att få gå och hade nog en tår på kinden faktiskt. Vi gick till hennes rum och pratade, ganska länge, vi kom försent till lunchen. Hon pratade verkligen med mig och också hon bad en bön för mig. Också dessa ord lyssnade jag noga på och även tårarna rann då.

Vi fick alla ledarnas mobilnummer ifall vi ville prata med dom eller smsa dom. Idag har jag skickat ett varsitt tack-sms till både David och Emma. Jag fick svar från båda. Ett svar om att jag var en underbar människa och gärna fick ringa och prata. Ett svar som undrade hur jag hade haft det idag och att jag gärna fick ringa eller skicka meddelande på facebook om jag inte hade tid att prata i telefon.

När jag skulle svara på hur jag hade haft det idag stocknade halsen. Hur har jag haft det idag? Jag gråter bara av tanken. Helt ensam. Nerstirrad och pratad om, säkert skit. Jag fattar bara inte vad jag har gjort för fel, varför alla verkar vilja mig illa, varför man tar alla vänner ifrån en. Varför man vill göra så att jag snart bara faller ihop. Jag får snart ett psyskisk sammanbrott.

Därför ska det vara skönt att vara borta från skolan de resterande dagarna av denna skolveckan. Bort från det j*vla h*lvetet. Jag ska försöka sluta svära, och därför sluta skriva svärord också. Ska säga som Sofia lärde oss att säga, rackarns rabarber. Bara bort från allt falsk, lögnaktigt och så vidare. Jag orkar inte med det mer. Visst, Lalandia är kanske inte det roligaste man kan hitta på när det är fjärde eller femte året i rad men ändå. Man kommer iväg, har ledigt, det är skönt att bara gå runt att titta där.

Under lägret insåg jag också en annan sak som berörde mig mycket. Jag tror på Gud. Allt detta som har varit på lägret har berört mig så pass mycket att jag verkligen har börjat tro. Jag har också börjat be. Jag har aldrig riktigt vågat säga inför andra att jag tror på Gud, jag säger mest att jag inte vet. Men jag vill stå för min tro och kunna säga att jag tror på Gud.