Men jag är rädd att det inte längre. Snart orkar jag inte mer.

Jag har så många problem, som egentligen nog inte är någonting, men på mig så gör det så fruktansvärt ont. Aldrig känner jag mig helt frisk, det finns aldrig någon gång då jag inte har ont någonstans i kroppen, alltid är det något som känns fel. Vare sig det är fysiskt eller psykiskt.

Snart orkar jag inte mer, varken fysiskt eller psykiskt. Känner hur bara kroppen sakta bryts ner... Nu när jag har varit "deprimerad" i över en månad så måste jag erkänna att jag faktiskt har gått ner 1 kilo. Inte mycket men ändå. Sen att jag vill gå ner i vikt och bli smalare (trots att folk säger att jag är smal...) är ju en annan sak. Jag har så konstiga matvanor... Helt plötsligt så äter jag jättemycket och i nästa dag äter jag ingenting. Och en kort period hade jag att jag spydde på kvällen, med vilje. Men det har jag dock slutat med, nu är jag bara nära...

Jag har haft en grymt jobbig månad, hela juli och en liten del av augusti har varit en hel plåga för mig. Att det är en person som "lämnade" mig, det bröt ner mig helt. För den personen betyder så grymt mycket. Jag älskar den personen med hela mitt hjärta♥ Och en dag, förhoppnings snart, så kommer jag vara helt lycklig med denna personen. En dag är det bara den personen och jag, bara vi två, tillsammans. På riktigt.

Och snart, om bara några dagar, börjar skolan igen. Visst, träffa kompisar... De få kompisar jag har. Jag är faktiskt osäker på vilka som är mina kompisar. Jag vet en - Evelina. Hon sviker mig inte, det vet jag bara. Kan inte förstå hur vi kunde vara ovänner i över ett år... Nej, jag ska inte peka ut vilka personer som är mina vänner eller inte men hon känns som den ärligaste. Att jag sen har en bra vän som bor i Holland är ju en sak. Men visst, det känns väl ganska bra att ha en sådan vän också.

Det jag lever på just nu är musiken. Ååh, jag önskar att jag kunde sjunga. Det är något av det bästa jag vet, jag sjunger i mina drömmar, allt från stora scener till galor på skolan. Jag föreställer mig musikvideor i mitt huvud. Helt sjukt kanske eller något helt normalt helt enkelt. Frågan är - är det min önskedröm? Att bli en artist (fast det är omöjligt)? Nej, jag tror ändå inte det.

Jo, jag lever ju på fotbollen också för den delen. Igår kväll så pratade jag i telefon med den speciella personen. Jag grät, det måste jag erkänna, jag grät något frukansvärt. I gråten förklarade jag hur dåligt jag faktiskt mådde, hur jag inte trivs med någonting i livet. Det finns bara en sak och ett ställe där jag mår bra. Ja, Strandvallen. När jag är där och får se mitt älskade Mjällby AIF spela fotboll, då mår jag bra. Då finns det ingenting som kan förstöra det. Särskilt inte nu när de har börjat vinna igen. Jag mår så fruktansvärt bra på fotbollen. Men annars finns det ingenstans jag mår bra. 

Men som jag har sagt, det finns räddare i nöden. Visst finns det det. Men ändå mår jag aldrig helt bra. Det är aldrig "toppen". 

Att brytas ner på både fysiskt och psykiskt sätt känns inte bra. Först och främst att jag äter så konstigt, det är jag orolig för. Och att jag skulle lida av depression av något slag. En dag vet jag att det kommer brista. En dag kommer jag bara att gråta, skita i att alla ser, jag kommer forsätta. Jag gjorde det igår kväll, och nu... Fast nu är det nog mest för att jag lyssnar på sorgliga låtar. Det påverkar såklart.

Jag vet allvarligt vad jag ska göra. Det känns bara som om världen gör allt för att gå emot mig, alla lögnare jag råkar ut för, all kärlek jag inte får på riktigt. Hur gör man för att bli lycklig?

Den som har läst hela det här inlägget är otroligt tålmodig. Precis som jag inte är. Tyvärr. 

Och den som läser detta ska få slippa göra det mer nu. För jag orkar inte mer. 

Nu ska jag drunkna in i musiken, drömma mig bort till den jag älskar mest i hela världen och hoppas att drömmarna slår in. Men som jag har som ett litet favoritcitat från en låt - We are the young, we are the strong!♣