"Nina!"

Dessa söta små dagisbarn. De är så oerhört söta och små. Det är kul att praoa på dagiset även ifall det kan bli lite småtråkigt, men att se barnen springa omkring är ju så kul ändå!
Angående rubriken så är det busungen jag skrev om igår som har börjat säga "Nina!" jätteofta nu. Aaw, han är så gullig! När jag satt med honom i famnen efter att han hade sovit, han satt där och vilade mot mig och höll om mig, så söt. Han hade tydligen sagt "Nina!" när han la i vagnen och skulle sova, gulligt. Om ni inte fattar så är Nina jag. Det är bara två dagar kvar nu på dagiset, det har gått minst dubbelt så snabbt som att jobba i djuraffären även om det är 7½ timmars arbete. Eller ja, ungefär en timmes lunch med men jaja. Det räknas in. Jag är ju med småungar på lunchen också ju. Kommer sakna dagiset efter praon, det vet jag. Men en av dagislärarna sa något om att hälsa på och det gör jag så gärna så!
Såg en sak nyss som gjorde att tårarna direkt börja rinna hur mycket jag än stod emot. Jag kan inte hjälpa det, det kan jag verkligen inte. Det här med kärlek... Det är så komplicerat, eller hur? Men nu ska jag ha ett svar på allt. Förhoppningsvis. Om jag blir lycklig av det - det vet jag inte, men jag vill veta sanningen.

Annars händer väl inte mycket. Ska väl göra mat någon gång men med tanke på vissa saker är jag inte alls hungrig längre, blir alltid så. När jag mår dåligt så är jag oftast inte hungrig och vägrar äta. Nu är jag lite trött också, fast inte så trött som igår iallafall. Läxa för engelska har jag också fått på mail nu från engelskalärararen. Och andra läxor har jag också, skriva någon slags liten uppsats om statarna, skriva om maträtten jag och Emma valde att göra på hemkunskapen och dessutom några uppgifter om praon som då måste göras snabbt. Usch.
Ciao.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0