Jag är helt seg på att skriva nu, förstår inte, det brukar gå snabbt och bra när jag skriver men nu går det segt och jag skriver fel hela tiden. Vet inte hur lång tid det tog att skriva föregående mening men med tanke på hur många gånger jag suddade så kan det ha tagit upp mot en halvminut, höhö.

Praon idag iallafall! Fick ju åka med brors buss, busschauffören, den värsta som finns typ, blängde mycket på mig. Skulle ju börja praon kl 8 idag men var framme redan lite efter halv 8. Möttes av väldigt trevlig dagisfröknar, alla var mycket välkomnande! Småungarna som var där då var (såklart) lite stirriga, det fattar man ju själv när någon helt ny kommer in. Men söta småungar var det! Ungarna och personalen åt frukost, jag stod och kollade på ett foto från hela dagisgruppen. Där såg jag en av lärarna och kände igen henne direkt! Min gamla dagisfröken! För nästan 9 år sen, herregud! Så när hon kom satt vi och pratade lite om gamla goá tiden. Hahaha skämt åsido, hon talade om lite saker för mig som jag faktiskt inte visste. Att jag var en av dom första någonsin att börja på det dagiset, det öppnade tydligen 1997. Och att när jag började på dagis så kunde jag inte gå så jag hasade mig fram tydligen! Jag frågade mamma om detta när hon kom hem och hon sa att jag inte kunde gå förrän jag var 17 månader! Då kände jag mig efter när hon sa det. Hehe.

Gick iallafall och åt lunch på Högtofta skola, och där blev jag minsann nerstirrad värre än dom på dagis! Alla satt och vände sig om och stirrade. Och två tjejer ställde sig rakt framför bordet och började viska och peka, verkligen diskret. Ååh, Högtofta har mindre brickor än vad jag kan minnas. Skämt åsido.

När jag kom tillbaka efter lunchen så sov barnen så jag la mig på soffan och läste en barnbok och somnade faktiskt nästan på soffan, så trött var jag. Sen när man känner en hand på huvudet och en vänlig röst som säger "Är du lite trött Evelina? Man kan ju bli lite sleten första praodagen, så mycket nya intryck och så" och sedan se människan slänga iväg ett stort leende mot en så kändes det som om man gick på dagis och var liten igen. Jag önskar jag kunde göra det fortfarande, vara liten. Allt var så bekymmersfritt då.

Mellanmål efter det, så gott! Då kände jag mig extra mycket som ett litet barn. Jag önskar verkligen att jag var ett litet barn. Personalen var så snäll så att de tänkte på bussen så att jag fick åka med den som går 15.30 istället för 16.30. Mina arbetstider är ju 8-16 men eftersom jag kommer tidigare än 8 så får jag också sluta tidigare än 16, de är så snälla där!

När jag kom hem var det strålande solsken som ni märkte i förra inlägget så var ute och schteeekte med Molly. Jag måste sluta skriva schteeek hela tiden. Schteeek. Äsch, det gick inte. Fotade lite, bilder kommer senare, kanske idag, kanske imorgon. Antagligen imorgon för jag är grymt sleten och trött. Men då blir det kanske i övermorgon för imorgon ska jag på träning - antingen skytte eller boxning eller både och. Så kommer inte blogga förrän sent imoron antagligen.